Och nu blir det kameranostalgi.
Första kameran fick jag av brorsan och mina föräldrar på artonårsdagen. En Canon FT med 50 mm objektiv. Fotografering blev snabbt min grej och drömmen blev efter ett tag en Leica M4 kamera. En sån som Cartier Bresson och Hasse Carlbaum använde. Att köpa nytt var en utopi, Leica var svindyrt. En dag låg en begagnad svart sliten M4 i Polyfotos fönster (Nuvarande Folk & Rock) Den snälle Ingvar, Uffe´s pappa, såg mina tindrande ögon och föreslog mej att ta hem kameran och betala av efter förmåga. Inget trams med ränta. Avbetalningarna skrevs ned på en liten papperslapp. Total lycka. Jag ägde och fick fota med den tuffaste och troligen bästa kamera som någonsin gjorts. Fotointresset tog fart på allvar. Leican böts så småningom till en beg Hasselbladare och det var väl inte mer med det då. Idag skulle jag ändå gärna haft den där svarta kvar. Så här i efterhand kan nog konstateras att ingen pryl har betytt mer än den där slitna kameran.
7 kommentarer
januari 30, 2009 kl 12:51 f m
Meer fotonostalgi!
Berättarhörna med tè och scones!!!
// http://Ostensson.wordpress.com
januari 30, 2009 kl 1:17 f m
Rotandet och scannandet av gamla negativ väcker upp saker och ting.
Nostalgi.
Hur patetiskt är det inte med nostalgiska 50-plus gubbar egentligen?
Framåt är mycket mer intressant. Filminspelningen, vårfisket i Älvdalen med Piff & Puff………
januari 30, 2009 kl 7:17 e m
Underbart med nostalgi!
Synd nog hade man inte råd att behålla dessa saker som man är nostalgisk över, eller kanske man inte hade varit lika nostalgisk om man haft dom kvar? Men det är skönt att drömma tillbaka om saker man drömde om.
januari 30, 2009 kl 10:14 e m
Kommer att tänka min och brorsans förstorningsapparat Krokus 44L. Vilken lycka vi kunde framkalla bilder själva.
januari 31, 2009 kl 12:33 f m
Håller med föregående skrivare. Nostalgi är bra. Till och med framtiden var bättre förr.
Och en Leica M4 är värd att vara nostalgisk över. Vi hade en sån (fast den var inte svart) på mitt första jobb, numera nedlagda Västernorrlands Allehanda (hög nostalgipoäng antar jag). Leican fallerade aldrig, inte ens i 30 graders kyla vilket våran Nikon däremot gjorde.
januari 31, 2009 kl 1:01 f m
Dagens digitala monster är otroliga men dom når aldrig ens i närheten av den känsla en Leica hade.
februari 1, 2009 kl 5:00 e m
Jag kommer ihåg min första riktiga kamera som jag fick en julafton. Den hette Edixa.