Peace & Love 2010

Söndag kväll och ryggläge i soffan. Ännu en intensiv Peace & Love vecka. Har försökt hålla igen med både spånken och jäkt mellan olika scener. Lyckades väl bara delvis. Det är på många sätt otroligt med denna festival. Nästan fördubblad folkmängd i stan och världsartister som spelar i flera dagar på åkern framför Ringen. Känns faktiskt rätt märkligt för en inföding i min ålder.

Ett litet urval bilder:

John Fogerty på lördagskvällen. En nästan religiös tillställning för min del. Fortunate Son, Lodi och Rocking All Over The World spelade av upphovsmannen 300 meter från bostaden.

Snygg skjorta.

Patti Smith på fantasiascenen. Kanonbra.

Nick Lowe i Liljekvistska parken. Liljekvistska!!. Fan, vi åkte ju till London för att se den här killen en gång i tiden. Suverän spelning, suveränt band. Geraint Watkins på klaviatur och ståbas i kompet. En av festivalens allra bästa stunder.

Nisse Hellberg på Venusscenen. Klass.

Marcus Källström på trummor. Rockabillylirarna Lasse Lindén och Affe Östberg på gitarr och bas. Hur bra som helst.

Them Crooked Vulture på största scenen. Foo Fighters Dave Grohl och Led Zeppelinbasisten. Skickligt men rätt träigt efter ett tag. Missade Eddie Cotton som spelade samtidigt, illa. Det var enligt säkra källor väldigt bra.

Roky Ericson. Rätt bra men lite virrigt var det allt, och personligen gillade jag Nomads mangel  bättre förra gången Roky var här.

Nationalteaterns Rockorkester. Nikke Ström.

Lite roligt  med alla typ-19 åringarna som som sjöng med i Nationalteaterns texter. Livet är en fest, håll med om det folk och fä.

En annan gammal proggare på Venusscenen. Mikael Wiehe. Fortfarande arg på bankdirektörer.

Stommen och Jesper i publikhavet på Patti Smith. Dom har ju på olika sätt fått till det rätt bra med att placera Borlänge på rockkartan. Liksom.

Leksingen Stiko per på Athenascenen med hängiven skara fans.

Abalone Dots på samma scen. Kändes bättre förra året men lite akustisk musik är ofta trevligt som omväxling till allt elektriskt oväsen.

Det kan väl sägas om Missisippibluesaren Robert Belfour också. Nästan.  Berra muttrade om ostämd gitarr och gick  därifrån. Jag också.

Inte min musik men några bilder blev ändå tagna på Kent.

Liksom förra året spelade Mando Jussi i högtalarna före sin spelning. Howling Pelle i The Hives nämnde också vår hjälte. Där åkte dom upp ett par snäpp på skalan igen.

Det var allt för denna gång.