Kamera och vinställ

Nu har vi den. Nya EOS5 D MK3. Ett riktigt monster. Här med 400 telet, som vi inte alls varit nöjda med, men som efter en sväng till verkstad nu är knivskarpt.

Bild på en Tornfalk vid Berras stuga. Dom häckar i en tall på tomten. 1000 ISO och kraftigt delförstorad.

Ännu ett vinställ tillverkat. För magnumflaskor.

 

 

Man ska ha husvagn

Japp! Då är vi ägare av en liten rock&roll kula till jeepen. Orsayror, fiske i Älvdalen och kanske fågelskådning på Öland. Nya gardiner och dynor under behandling . Mysdress, grillset, lådvinshållare och samlingsskiva med Vikingarna på G

Planer på en liten estetisk uppfräschning finns, ser ut så här. Vad tycks kära bloggläsare?

New Orleans – New York

Utcheckning från Comfort Inn& Suites och en sista sväng in till French Quarter för lunch på House Of Blues och skivinköp på Record Factory, skivaffären med extra allt. Livemusik i butiken hela dagen. Creole String Beans spelade Swamp Pop när vi var där. Fränt.

Taxi till Louis Armstrong flygplatsen, mellanlandning i Washington och kort flygtur till New York. Tionde eller om det är elfte gången nu som jag besöker staden, första gången för Berra och Lena. New York har en nästan magisk dragningskraft och det är alltid lika spännande  att se Manhattan från taxin på väg in från Newark.  Monica och Lena var redan på plats på Park South Hotel på 28:e gatan. Fint hotell med bra läge. Det vill säga Subwaystation helt nära och mycket restauranger runt om.

Empire State Building lyste blå och fin i natten.

Vi löste sjudagars Metrocard för tunnelbana och buss för 29 dollar. Ett billigt och bra sätt att ta sig runt i stan. New York innebär ändå mycket promenerande och vi låg sannerligen inte på latsidan.

Första dagen ägnades åt södra Manhattan. Nya World Trade-skrapan, Wall Street, Battery Park,  promenad över Brooklyn Bridge och shopping på Broadway.

På onsdagen delade vi på oss. Lena och Monica på mer shopping, Berra och moij till Central Park och Strawberry Fields. Beatles och Lennon var och är ju våra stora idoler.

Promenad genom parken ner till 5:e avenyn och Applestore, macälskarnas heliga tempel, illustrerat med något så ovanligt som bild på mr bloggare himself, fotad av Berra.

Långa promenader kräver vätska och vad kan vara bättre än att ta med Berra till baren Jones på Great Jones Street. Omskrivet och hyllat av Olsson och Bjurman mfl skribenter. Exteriören är inte speciellt glamorös men bakom den väggen döljer sig ett riktigt bra ställe. Deras Po-boy macka med italian sausage var utmärkt och både jukeboxen och pepparshoten är heta där så vi stannade en lång stund.

Tunnelbana till Brooklyn och Williamsburg. Omtalad stadsdel som dräller av unga fotografer, formgivare och reklamare med drömmar om framgång och rikedom. Många av dem är visst svenskar. Det finns till och med ett svenskt konditori med Gevaliakaffe och kanelbullar. Bild på Lena, Berra och Monica på Bedford Avenue. Möjligen gick vi på fel gator, speciellt imponerade blev vi inte utan tog spåret tillbaka till Manhattan igen och kryssade runt i timmar på gator och avenyer. Det är häftigt att bara flyta runt oplanerat och suga i sig intryck i New York.

Lite musik blev det också. Terra Blues på Bleeker Street. Bandet hette T Blues, husband som var riktigt bra faktiskt.

Strålande väder och läge för Rockefeller Center och Top Of the Rock med grandios utsikt över New York. Den vyn tål att ses hur många gånger som helst.

Peter ”Yogi” Berra var en legendarisk baseballspelare i New York Yankies på fyrtiotalet. Berra ”Blodis” Sjöö en lika legendarisk rocker från västra Hönsarvet  

Times Square på natten. Ett spektakel utan like. Ljust som på dagen av all neon. En av många rätt bisarra företeelser är The Naked Cowboy. En figur som damerna köar till och betalar för att krama. Jihaaa!

Hells Kitchen Flea Market. Loppis på svenska och precis som i Svedala skräp och fynd i skön förening.

Meatpacking District på västra Manhattan. För 20-30 år sedan just ett stort slakteri och kötthanteringsområde med skumma kvarter som ingen turist vågade sätta sin fot i. Fortfarande en del industri men nu även en av de hetaste stadsdelarna med  massor av krogar, barer, marknader, konstgallerier och inredningsbutiker mm. Fin promenad på The Highline, gammal järnvägsbana som fixats i ordning. Mersmak, måste utforskas mer nästa gång.

Broadway. Hysteriskt mycket kommers och folk.

En stunds vila på en pub sitter fint mellan varven.

Picnic i Central Park med ost, rödvin och fågelsång. Perfekt avslutning på  New York-veckan.

Hemmåt. Väskor fullproppade med Lewisjeans, skor, jackor och bourbonwhiskey. Ännu en fantastisk vecka i NYC. Det lär bli fler gånger.

Glömde en sak. New York vimlar av Jeepar också  :D

New Orleans Söndag

Sista festivaldagen. Ärligt talat var vi nu lite slitna av värmen, spånken och sena nätter.

Gospeltältet botar lätt sådana tendenser. Zion Harmonizers. Sångaren gick runt och hälsade på publiken medan bandet och kören pumpade på nåt alldeles fantastiskt från scenen. Stora delar av publiken i extas. Man kunde bli religiös för mindre. Jag staplar beröm men detta är helt enkelt nåt utöver det mesta att få uppleva i musikväg.

Ninevah Baptist Church Mass Choir.

Foo Fighters på största scenen. Bra band som vevade på för fullt med sina elgitarrer men de bleknar faktiskt ändå i jämförelse med gospelkörernas enorma glöd.

Sista kvällen i The Big Easy och middag på seafoodrestaurang i den högre divisionen.Vi gick bet på att äta upp och då var detta den lilla portionen. Man inser varför folk i det här landet är fetast i världen.

Western swing i ett gathörn i French Quarter. Charmigt värre. Skulle inte bli förvånad om den tjejen dyker upp i lite större sammanhang. Jätteduktig sångerska.

New Orleans Lördag

Lördag. Sovmorgon och missad hotellfrukost. Bacon, hasch browns, stekt ägg, toast och kaffe på haket rakt över gatan istället.

Gotlänningen Anders Osborne drog mycket folk till Gentilyscenen. Gitarrtungt och bra. Han har skapat sig ett namn i New Orleans. Bra gjort.

Lunch. Heta louisianakräftor och iskall kanotöl.

Dwayne Dopsie & The Zydeco Hellraisers. Dragspel, washboard och ett jävla drag.

Den gode Dwayne hoppade ner från scenen och kramade publiken.

Steve Earle & The Dukes på Fais Do Do scenen. Jättebra.

Det pågår en massa saker samtidigt. Man måste välja. Vi föredrog helt enkelt tälten och de mindre scenerna. Efter Steve Earle knallade vi iväg till stora scenen för att se Eagles men där var det liksom lite fullt.  60-70 tusen pers och valet var att stå typ 400 hundra meter från scenen eller göra något annat, vi valde det senare alternativet.

Det spelas överallt. Till och med taxikön bjöd på musikalisk underhållning.

Vi drog ner till French Quarter för en stunds softning på en lugn bakgårdsbar istället. Abitaöl, Makanudocigarr och  bourbon i plastmugg. Berra i solhatt och festivalskjorta. Borlänge och New Orleans i skön förening

Nick Lowe spelade på House Of Blues men med viss vånda valde vi istället att se New Orleansbandet Lil`Band O´Gold på Preservation Hall.

Det var inget dåligt val. Suveränt band som spelade på ett hak stort som ett vardagsum. Ruggigt bra. Ännu en fantastisk musikupplevelse.

New Orleans Fredag

Ett så kallat hangover combo på festivalen. Viktigt med vätskebalansen  Fredag var lite av mellandag. Shopping av hattar, skjortor och lunch med Po-Boy macka i French Quarter. Vi  kom lite senare upp till festivalen

Deacon John i bluestältet. Jazzigt och bluesigt. Full matning med tio blåsare i bandet.

Proppfult med publik i tältet. Varmt, gött och mycket trivsamt.

Mavis Staples i gospelttältet. Tung hyllning till Levon Helm. Klass.

En Frozen Marguerita i gräset vid Fais Do Do scenen.

Lil Nathan & The Zydeco Big Timers på Fais Do Do.

Bourbon Street. Svårt att undvika och med några undantag en turistfälla av högsta klass. Ett taffligt coverband i varje bar och en cirkus av värsta sort.

 En glad byxlös gosse på barrunda på Bourbon.

Vi rundade av natten med besök på Tipitinas och bandet Bonerama. Led Zeppelinlåtar med tre tromboner, gitarr, bas och trummor. Riktigt häftigt.

New Orleans Jazzfest Torsdag

Väckning 02.00 och i väg till Arlanda. Strul med biljetter och incheckning. Det ska ju checkas in på apparater nu mera och den ville inte ge mej något boardingkort. Tjugo timmars resande med mellanlandning på Heatrow, London och tio timmars flyg till Houston Texas. Vi fick platserna längst fram vid nödutgången med gott om benutrymme vilket Berra´s långa ben mådde bra av. Tre timmars väntan på George Bush Airport och sen en ganska kort flight till New Orleans. Tidsomställningen gjorde så vi vaknade  kl 06 och redan åtta på morgonen tog vi en promenad ner till Mississippifloden och strövade runt lite i French quarter innan det var dags  att ta en  taxi till festivalen och hämta ut biljetterna.

Trettio grader varmt och full fart överallt på festivalen. Det är kul att bara flyta runt på området och suga i sig atmosfären och stanna till där något låter intressant. Till skillnad från förra gången har jag inget fotopass denna gång och heller inte ”stora” kameran så det blir inte fullt lika närgångna bilder som då.

Cheick Hamala Diabete of Mali på Heritagescenen. Glad, svängig Calypso-Reggie-Blues.

Little Freddie King Blues Band. Legendarisk New Orleans-snubbe som visst har spelat på festivalen sedan starten. Gitarrspelet är inte direkt på topp men han tar full poäng för attityd och klädsel.

Honey Island Swamp Band på stora Accurascenen. New Orleansband som seglar uppåt i popularitet och det välförtjänt. Låter lite som Little Feat och gitarristen är faktiskt lite lik en ung Lowell George.

Henry Butler på Congo Square scenen. Hårt svängande pianoboogie.

Butlers gitarrist i full action. Riktigt bra.

En sak som slår en är amerikanarnas avslappnade stil på festivalen. De flesta parkerar i sina stolar framför en scen med mat, öl och andra förnödenheter och sitter kvar och myser på samma ställe hela dagen.

Gospeltältet är lite favorit för min del. Där kan det dyka upp de mest fantastiska sångare/sångerskor och allt framförs med enorm glöd.

USA är bra på att vårda sina legender. De flesta av de stora bluesmännen är borta nu men några hänger fortfarande kvar. Muddy Water munspelare James Cotton är fortfarande igång. Luften har nog med ålderns rätt gått ur lite men han äger fortfarande stor pondus i sitt spel.

Taxi tillbaka till hotellet. Dusch, whiskeypinne och iväg ut på nästa. Spårvagn upp efter Canal Street till klubben Chiki Wah Wah.

Grayson Capps med band. Trevlig kille, han stod i baren och hälsade på folk som kom och spelningen var suveränt bra med ett mycket bra band bakom sig. Dagens höjdpunkt.

Taxi till nästa ställe, Blue Nile på Frenchmen Street. Nevillution och Honey Island Swamp Band. Försenad spelning som började först 03.00. Fullsatt med publik och även det en bra konsert  men vi hade vid det laget varit vakna i ett dygn så vi tvingades vika ner oss och åka hem till kudden innan det hela var slut.

To be continued…….